Läs detta eller skit i att kommentera????
Läser du inte, så är du ingen som bryr dig om mig!!!
Tårarna började krypa i tårkanalen..
Sanningen...
Jag har under många, många, många år, i 10-12 kanske varit deprimerad, inte hela tiden, men upp och ner. Inte som "vanliga" människor har, upp och nedåt - perioder så att säga. Utan verkligen riktigt nere, men även riktigt uppe. Svårt att förklara för någon som inte varit där, hon eller han kan aldrig förstå eller sätta sig in i situationen.
Det började många jävla år sedan, lekis, mobbningen och fortsatte till gymnasiet. Ingen i familjen visste om det. Jag var väl duktig på att spela. Glada, käcka tösen hemma, men vareviga dag, ex när jag gick på Eriksdalsskolan. Bara promenadvägen dit var ett rent helvet, att måste möta mobbarna, att inte kunna fokusera på skolarbetet. Beviset av mobbningen hade jag då, dåliga betyg, men även idag..
Visste inte att jag hade men av det än idag. Många gånger har jag sagt att, äsch men det var då, det har jag lagt bakom mig...
Så var jag hos min psykiatrisköterska och då vällde det fram efter jag pratat om mobbningen.. aha, aha, aha..
Jag har ju inte förstått varför jag mår dåligt så ofta som jag gör..
Ivf - mår jag egentligen inte så dåligt utav, visste det tär på mig, men det är ju bara nya tag och kämpa så kommer jag få en bebis till slut med min älskling.
Sjukdomen - Inget jag kan göra åt, men jag kan försöka så mkt jag orkar i vardagen, livet, mer kan jag inte göra.
Körkort - Det kan man inte må dåligt över att man inte har, inte egentligen, det är ju bara plugga teori och övningsköra, de flesta lär sig.. eller hur?
Så då kom vi fram till, mobbningen, det är jävligt logiskt..
Jag har ingen självkänsla eller tillit till folk öht, tyvärr, bittra jävla sanningen...
Det spelar ingen roll vad det än är..
Jag känner mig misslyckad.
Jag tänker åtminstone på att "stänga av knappen" två gånger om året, för att det vore enklast så. Att inte finnas, för jag gör ingen nytta iaf, för jag bara misslyckas..
Att inte ha åstakommit något, men jag måste vända på den onda trenden..
Har du varit i samma situtaition?
Tårarna började krypa i tårkanalen..
Sanningen...
Jag har under många, många, många år, i 10-12 kanske varit deprimerad, inte hela tiden, men upp och ner. Inte som "vanliga" människor har, upp och nedåt - perioder så att säga. Utan verkligen riktigt nere, men även riktigt uppe. Svårt att förklara för någon som inte varit där, hon eller han kan aldrig förstå eller sätta sig in i situationen.
Det började många jävla år sedan, lekis, mobbningen och fortsatte till gymnasiet. Ingen i familjen visste om det. Jag var väl duktig på att spela. Glada, käcka tösen hemma, men vareviga dag, ex när jag gick på Eriksdalsskolan. Bara promenadvägen dit var ett rent helvet, att måste möta mobbarna, att inte kunna fokusera på skolarbetet. Beviset av mobbningen hade jag då, dåliga betyg, men även idag..
Visste inte att jag hade men av det än idag. Många gånger har jag sagt att, äsch men det var då, det har jag lagt bakom mig...
Så var jag hos min psykiatrisköterska och då vällde det fram efter jag pratat om mobbningen.. aha, aha, aha..
Jag har ju inte förstått varför jag mår dåligt så ofta som jag gör..
Ivf - mår jag egentligen inte så dåligt utav, visste det tär på mig, men det är ju bara nya tag och kämpa så kommer jag få en bebis till slut med min älskling.
Sjukdomen - Inget jag kan göra åt, men jag kan försöka så mkt jag orkar i vardagen, livet, mer kan jag inte göra.
Körkort - Det kan man inte må dåligt över att man inte har, inte egentligen, det är ju bara plugga teori och övningsköra, de flesta lär sig.. eller hur?
Så då kom vi fram till, mobbningen, det är jävligt logiskt..
Jag har ingen självkänsla eller tillit till folk öht, tyvärr, bittra jävla sanningen...
Det spelar ingen roll vad det än är..
Jag känner mig misslyckad.
Jag tänker åtminstone på att "stänga av knappen" två gånger om året, för att det vore enklast så. Att inte finnas, för jag gör ingen nytta iaf, för jag bara misslyckas..
Att inte ha åstakommit något, men jag måste vända på den onda trenden..
Har du varit i samma situtaition?
skriven
sv: jo jag läste ditt inlägg, visste bara inte vad jag skulle svara... :/
ja asså innan jag vart med barn var jag fast besluten om att gå ner 15-20 kilo, jag hann inte så långt men klart man skippade tankarna om mer vikt då och var superglad över bebis istället. Jag är fortfarande överlycklig ver bebis och kommer att tycka att allt kroppsligt som händer är värt det, trots det blir jag nojig ibland och försöker tänka på vad jag äter och röra mig mkt och så.. för att inte hamna på allt för höga siffror på vågen.. sen om det gäller enbart mig eller om det är så för alla som haft det svårt med vikten det vågar jag inte säga :)