Hon är verkligen kompetent och empatisk, hon är den bästa läkaren jag någonsin stött på under mina år då jag vandrat läkare till läkare emellan. Utan att egentligen våga säga så mycket så förstår hon. Det kom till insikt någon gång under förra året eller året innan då hon skrev läkarintyget. Jag tänkte inte så mkt på det först.. utan bara lämnade in till Försäkringskassan, men senare läste jag ordentligt. Jag bröt ihop, då allt hon hade skrivit stämde. Jag visste egentligen att jag hade (har) dom problemen, men få det svart på vitt.. Usch..

Idag vågar jag tyvärr fortfarande inte "klaga" och ta upp allt..
Jag skulle behöva ta upp mina knän, min höft/bäcken, hur ont jag har i viloläge, nackvärken och yrseln som kommer emellanåt.. Hur ont jag får i benen när jag kör bil..

Men vågar ju inte.. här vågar jag skriva, men inte till henne. För jag ska få en bra och rättvis behandling.. Så är det ju viktigt att jag berättar allt för henne, så kanske jag kan få liiiiiiite bättre iaf, eller hur!?

Ingen som känner som jag?

Förr ville jag alltid ha fyra barn :o) Två av varje helst hehe.. Men ja.. det orkar jag inte med.. En klarar jag, det vet jag heeeelt till hundra, annars så skulle jag inte kämpa som en toka för en liten en.. Jag är ju inte dum i huvudet i alla fall.. Jag har bara förjäkla ont, men kämpar anamma o ger aldrig upp..