Någon gång måste man börja...

.... och den gången är nu, så är det bara..

Det fungerar inte att vara TJOCKIS-KATJA, måste få in det i skallen att jag faktiskt är småtjock och att jag måste ner i vikt, tyvärr sker det ju inte på en dag.. Blä! Och inte en vecka.. Egentligen lider jag ju av fetma, IGEN! Suck, suck o suck.. men jag har en plan..

Jag ska, observera MÅSTE gå varje dag, finns inga dåliga undanflykter

Promenader VARJE dag, en till två gånger och "gymma" varannan dag efter schema, samt vattengympa en gång i veckan..

Jag VILL verkligen göra hudplastiken till hösten, senast oktober/november, ska på ny bedömning i augusti, låt oss säga jag får komma dit i slutet av månaden, början på september. Då har jag 4 månader på mig, om jag då går ner 10 kilo tills dess så är jag nöjd... Snälla låt mig finna motivationen, att få göra den operationen måste väl vara motivation nog? Yes...

Glad tjej, som hoppas att SAIK tar guldet! ♥



POSITIVA NYHETER:

Det är inga "skador" på min rygg som måste opereras eller liknande, utan det har enbart med med smärtsignalerna att göra. Men, det är olidligt iaf och väldigt jobbigt, så in i helvete jobbigt och att det enda som funkar hyffsat är en stark medicin som går in fort o ut fort :O( O den ska vi pröva o sätta ut nu också. Det är ju en väldigt stark medicin och beroendeframkallande, så sånt skit ska jag försöka undvika, Gott skit ;O)

Så hade vi multimodala träffen, den gick, men jag grät igenom hela mötet.. I och med att röntgen inte visade något, så kändes det som om, som om de inte skulle tro mig. Men det gjorde de nog, de såg faktiskt medlidande ut...
Jag har god hjälp av en arbetsterapeut, som hjälper mig med hjälpmedel och hur det praktiska ska fungera i vardagslivet.
Sen hjälp ifrån en sjukgymnast som har ordnat vattengympa och jag ska få börja med kroppskännedom, liknande tai chi eller qigong.
Sen har jag hjälp av en kurator, eftersom jag inte mår något vidare psykiskt pga hur jag mår fysisk, det hänger ju liksom ihop på något sätt. Jag har mått jättedåligt sedan 2004, till och från och mest på höstarna. Har också fått en tid/remiss skickad till psykiatrin också!
Hösten 2008, då fick vi reda på att vi inte kunde få barn på naturlig väg och vi var tvugna att göra IVF, det kändes verkligen tungt i hjärtat!  (Men nu i efterhand, så har det varit en jättestor upplevelse, häftigt med att ta sprutor, plocka ut ägg, att SE när de plockar ut dem en efter en. När vi nu väl har lyckats att få vår så mkt efterlängtade dotter, så tycker jag att det är häftigare att ha gjort bebis på detta viset än på det andra ;O)
Hösten 2009,
då gick min älskade pappa bort, den 5 augusti. Den smärtan är obeskrivbar, jag vill aldrig att någon ska få vara med om det, men tyvärr så är det livets gång. Cancer är en jävla helvets skitsjukdom.. Men Gud, Han öppnade upp sina armar och välkomnade pappa. När man kommer upp till himlen så blir man ju frisk, så idag kan pappa gå som vanligt. Han är i Finland, i sitt hemland. Han går ner för den branta backen i Punkaharju, sätter sig i den lilla ekan och trär på en mask på kroken och sätter sig för att meta medan han knäpper upp en Karhu i andra handen. Älskade pappa, så älskad och så saknad!!! ♥ Jag slutar också att arbeta på grund av min rygg, pga fysiska fel, som röntgen visade och jag får inte hålla på med tunga arbeten, men idag sägs det annorlunda...
Hösten 2010, blir jag gravid IGEN, fått flera plus, sist sommaren innan, ett test där det stod GRAVID 1-2, men iaf hösten 2010, fick jag missfall igen, men vi kom så långt till att vi får åka och se på ultraljud. Ultraljudet visar en hinnsäck men inget mer. Så vi bokar in en tid en vecka senare. Då kan inte Daniel följa, så mamma följer med mig till Sahlgrenska Göteborg. Ultraljudet visar inget nu heller, jag ringer till Daniel som är på jobbet och han börjar gråta :'O( Det gör så ont i mitt hjärta att höra honom ledsen. Jag får med Cytotec för att ta dem och hoppas det fungerar, så allt ska komma ut. Efter besöket åker jag och mamma till IKEA för att kika litegrann och äta lunch, gissa vad? (svaret kommer längst ner). Hur som helst så fungerar inte medicinen så jag måste skrapas på KSS (Kärnsjukhuset, Skövde). Men det fungerar bra i alla fall..
Hösten 2011, då föds min underbara dotter Jasmine Nellie. Det bästa som någonsin hänt mig. Men jag drabbas av en amningsdepression. Det kommer helt enkelt inte tillräckligt med mjölk så jag känner mig som en värdelös mamma som inte kan ge mat till mitt barn "på det sättet som ett barn ska ha mat ifrån".. Det är mitt tycke och alla får tycka precis som de vill. Det jobbiga är att på föräldrakursen så är det sådan press på att amma. Amma, amma, amma, amma... det etsade sönder i skallen på mig, bränner sig liksom fast på något sätt i hjärnbalken. Jag lät ju Jasmine amma så mkt hon ville, därför gick hon ner så mkt i vikt för att det inte kom tillräckligt med mjölk och det tog då massor med energi ifrån henne. Jag blev så ledsen, för jag hade skadat mitt barn, hon var så liten nu, tanig, hon var så trött, hennes energi var helt slut, tja och min med.. men lilla nuttan då, mitt lilla älsklingshjärta. Jag skulle amma, pumpa, stimulera hit & dit, hela tiden var det att hålla på med dom där jävla små taxörona, fy fan.. Så fick prata med en psykolog som var specialiserad på att prata med mammor som fått förlossningsdepression.

Nu är det april och jag blev nyligen 29 år, snart blir jag 30, har haft sån 30-årskris till och från, nu är det för tillfället lugnare, jag hoppas att det håller i sig så, det räcker med nedgångar både psykiskt och fysiskt..

Ja, det var väl skönt att få ventilera mig litegrann, detta är liksom min dagbok som jag skriver i lite då o då...

Jasmine hon är så dutti nuttan hon... Hon sover jättebra. Har alltid sovit cirka 4 timmar i sträck på nätterna också och det räcker gott o väl för en människa (mig), har ju haft min underbara make hemma sen några månader tillbaks också ♥ Han har varit så enormt stöd i alla dessa tusentals tårar som fällt pga smärta.. Den senaste veckan har Jasmine sovit hela nätter kan man kalla det, mellan cirka 20-8 eller somnat 20, sen vaknat för att äta vid 24, sen somna om igen på några få... Hon är så dutti, stolt mamma..

Hon ler o skrattar högt, är jättestark och står relativt stadigt när man håller henne i händerna..

Nej, nu är det verkligen dags att sluta skriva och det är läggdags...

Sov så gott ni allihop där ute..

Massor med kramar ♥

Kommentera här: