Här ska jag kunna skriva om precis allt, utan att behöva bli dömd för något eller höra gör si och så o.s.v. Jag hänger aldrig ut folk här, lägger aldrig ut bilder på andra utan deras godkännande eller lägger inte heller ut hela namnet på de personer jag skriver om. Det är respekt!

 

Jag är så rädd, så rädd, så rädd, så rädd... jag har haft samma känsla innan och då gick allt åt helvete! Precis samma känsla i magen av att något ska gå fel. När det gjorde det då, då bröt jag ihop totalt. Jag kunde inte ens ta hand om min dotter då. Men när jag kom ut ur depressionen/traumat så blev jag då starkare. Tills jag nu blev drabbad av "det" fast på riktigt. När jag kom ut ur det förra gången i alla fall så då insåg jag många, många, många saker. Hur mycket jag egentligen är värd! Att jag ska inte ta skit, bli behandlad hur som helst. Jag ska ställa krav på min blivande kärlek. Jag ska inte vara "för snäll=dum", för det är då jag kommer att såra mig själv...

 

Men ändå... nu sitter jag här och är rädd... på något sätt hade jag önskat att det inte hade blivit som det är idag. För om det blir ett bakslag, om det inte blir så som jag önskar mer än något annat. Så då är jag inte ännu stark nog att ta det nedslaget. Jag måste försöka bygga på min självkänsla, förbereda mig? Ska jag verkligen tänka så att jag ska förbereda mig för att skydda mig själv? Jag vill leva för dagen och ta detta sen... om detta inte går så som... så som....

 

Sen tänker jag om jag skulle "avsluta" detta nu.. så slipper jag hamna ännu djupare, även om jag redan är där uppe bland molnen redan... Jag skulle avsluta för att du inte skulle kunna göra det, för hjärtat skulle brista och jag orkar inte det!!! Men är det verkligen lättare om jag väljer att avsluta? Det vore som att kasta iväg en lottolapp innan dragningen är gjort. Det kanske är miljonvinsten? Och det vill jag inte kasta iväg!!

 

Jag skulle ju ta det lugnt, ligga lågt... men det, det... det misslyckades jag med redan första dagen!!

 

Puss & Kram!!