...eller en sekund och inte ens en hundradels sekund går det...
Varför måste jag ha drabbats av detta, det är frågan jag ställer mig själv! Det var ju inte meningen att det skulle bli såhär... Undra om man (eller jag i detta fallet) hade kunnat stänga av allting för att det inte skulle ha blivit såhär!? Men, jag är så förvirrad. Förhoppningvis kommer det något gott utav detta. Just nu är allt egentligen frid och fröjd, det är ju bara att leva för dagen, dagen som den kommer och njuta. I stället för att tänka på vad som ska hända imorgon. Vara glad för det som sker i nuet, det finns ju ingen anledning till att tänka negativt! Men, eftersom jag redan drabbats av detta så... så känns det som att det inte finns någon återvändo. Det finns ju inget mellanläge liksom. Idag gör det gott i hjärtat men imorgon kan det vara krossat och göra så ont. Då ligger jag där igen och gråter, är sårad. Men jag har lovat att jag aldrig mer ska gråta för just detta, detta som jag drabbats av... Men det är ju inte konstigt.. Jag är ju bara en människa, en människa med känslor. Med väldigt mycket känslor... en känslig människa..

Texten jag har skrivit är komplicerad och luddig, det som hänt är komplicerat och luddigt.. Men jag hoppas att allt blir klart "snart".. Men det kommer framtiden att utvisa. Men idag tänker jag leva för dagen! Försöka i alla fall.. Men när jag i djupet av mitt hjärta känner att allt är så självklart, att allt skulle bli alldeles perfekt om... om vi... om jag och...

 

Har ni drabbats av detta någon gång?