Det blir inte alltid som man tänkt sig, heter det ju!

Inte i Turkiet i alla fall...
 
(Och kanske inte med annat heller emellanåt, men det är ju så det är i livet. Livet går upp och ner hela tiden, vad vore livet annars värt? Om vi inte hade sämre dagar eller perioder så skulle vi inte uppskatta de som är bra eller hur? Det är trots allt alltid viktigt att vi tänker framåt, poisitivt. Det kommer alltid att bli bättre så länge som vi kämpar på)
 
Men nu är det så att jag & Jasmine befinner oss här i Side, Turkiet. Jag var mest orolig för flygningen och hur man ska hitta på flygplatserna o.s.v. men det gick ju över förväntan, det gick superbra. Bra sammarbetat av min dyrbara dotter och mig!
 
På hotellet då...
 
Redan dagen efter så mådde magen inte bra, hade rent ut sagt diarréer och då i början tänkte jag att det troligen är min IBS som spökar, plus att jag var stressad inför resan. Men några dagar går och magen blir inte bättre fast jag har knaprat i två kartor med Dimor, börjar även må illa, Jasmine tyckte också att jag kändes varm. Sen såklart dessa jävla magsmärtor då. 
 
Inte ens jag gör så smarta drag varje gång, lite ironisk får man väl vara?
 
Jag sa till Jasmine att vi går ner till apoteket som ligger närmast här, kanske 75 meter bort som mest, det klarar jag sa jag. Så fyllde vi på kassen med tabletter för diarréer, illamående och vätskeersättning, kämpade väl ett och ett halv dygn till, men det gick ju knappt att dricka heller, med nöd och näppe fick jag i mina mediciner. 
 
Var i kontakt med SOS - International och VING. 
 
Ving de erbjöd mig i flera dagar att de skule skicka ut en läkare hit till hotellet, men så jävla självstolt och envis som jag är så nej, ta mig fan heller att det skulle komma hit en turkisk läkare. Tänkte mest på kommunikationen där med, med medicinska termer o.s.v.
 
Så det gick la ett dygn till, det blev söndag kväll...
 
Mådde inte helt hundra så att säga, men ni vet, en kvinna reder sig själv heter det också. Men skulle ta mig fan ha lyssnat på min lilla täva och på min pojkvän. Så så småningom så frågade jag VING om de kunde skicka en läkare för jag orkar inte åka in. Läkaren kom inom 40 minuter. Läkaren var ju hur bra som helst, men han sa: Nu åker vi in! Jag svarade honom att det gör vi inte alls. Då han svarar mig att då skriver han ut lite recept. Jag frågar honom om de är lika bra som att åka in, men som undersköterska vet man ändå redan svaret där, haha.. så jag sa.. jaja vi åker in då.
 
Då fick vi lite tid på oss att packa ihop, men vi packade alldeles för lite för vi visste inte att vi skulle tillbringa tre dygn där!
 
 
Det är väl så jag såg ut dåråva, tog lite fler bilder på mig, för att kanske spara, men besparar er på dessa eländiga fotografier.
 
 
Detta kopplades på då jag fick reda på att CRP låg på knappt 220 mg/L, normalt ska det ligga på 3-5 mg/L och så testade jag POSITIVT för CAMPYLOBACTER. Som jag troligen har fått i mig via någon föda här i Turkiet. 
 
Mina känslor de var "all over the place"... För det första så kände jag mig som världens sämsta mammamen mamma ska gottgöra dig sen, det lovar hon. Mamma älskade lilla trollunge. Sen missade vi massa värdefulla dagar i Turkiet. Vem fan vill ligga sjuk flera dagar innan man åker in till sjukhuset och vem fan vill sen ligga ytterliga dagar på sjukhuset och vara sjuk? 
 
De satte dropp på dropp...
 
På tisdag morgon när det tog ett nytt CRP så tänkte jag, nu så, nu får vi åka hem. Men då låg infektionsvärdet på 80 mg/L. Läkaren satt jag måste stanna ytterligare en natt, men imorgon trodde han då... 
 
Jag la händerna framför ansiktet, tappade andan, tårarna forsade... Jag vill inte, jag vill inte vara här. Den andra rondande läkare la sin arm kring mig och tröstade mig, det kändes bra.
 
 
Helt okej mat i alla fall och givetvis är min mat längst upp då jag skulle äta någon slags skonkost för magen, kommer också fortsätta med detta så länge som jag har dessa magsmärtor. En kväll så fuskade jag och Jasmine när jag fick kyckling så fick hon lax. Hon äter hellre kyckling och jag kände jag kunde kapat av lillfingret för att få den laxen.
 
 
Och efter detta fick jag åka hem tillbaka till hotellet, här jag nu sitter och skriver detta inlägg i min lilla dagbok, som jag inte skriver i allt för ofta längre kanske men. Tänk om fyrtio år kanske jag kan läsa om denna händelse... eller om jag fått ett par barn barn om jag har den turen!
 
Ett par bilder i från rummet på hotellet vill man nästan skriva men det är ifrån:
 
Özel Akdeniz Hospital, Manavgat!
 
 
Det är väl mest sängen som ger inslaget av att vi befann oss på ett sjukhus.
 
 
Toaletten.
 
 
Var tvungen att fylla i "patientenkätundersökningen" , som fanns där i en mapp. På baksidan blev samtliga också fyror förutom en. Där de frågade om sjukhuset uppfyllde mina förväntningar, nej de gjorde dom verkligen inte, för det var mycket bättre.
 
Nu kommer mina tack till er...
 
(Utan inbördes ordning).
 
Tack Jasmine, för att du var så tapper, snäll, tålmodig med din mamma på sjukhuset i dessa tre dygn. Rastlös var du förstås, men jag är så jävla stolt över dig min älskade tjej. Mamma älskar dig så himla mycket, min tuffing.
 
Min älskade pojkvän William, i perioder var det riktigt tufft. Tack för att du stod ut mig, tack för att du har smsat, ringt och videosamtalat med mig så. När det är tufft så tar du ner mig på jorden, med dina samtal och visa ord så känns allting alltid så jävla mycket lättare, när vi lagt på luren! Tack, I love You!
 
Tack mamma, för att du funnts där och stöttat mig, älskar dig! 
 
Tack, Özel Akdeniz Hospital Manavgat, för exeptionell vård. Vitala parametrar togs av kunninga sköterskor. Det kändes väldigt bra att få vård hos er, det kändes tryggt och läkarna var hur bra som helst. Lyhörda var de med... 
 
Jargongen, humorn är ju olika i olika delar av världen, men i morse när jag blev utskriven så börjar jag med att:
 
- Goodbye and thank you, I hope I...
 
Läkaren fyller i:

- You don't see me again.
 
Och så skrattade han... så bra avslutning..
 
VING, tack för att ni "tjatade" om att jag skulle träffa en läkare och för att ni har ringt mig varje dag och frågat hur jag mår.
 
SOS - International, tack till er som också har haft ständig kontakt med mig och frågat hur jag mår!
 
Tack och tack, en dag när jag kommit hem så kommer lite bilder som vi ändå hann ta från vår Turkiet-resa!
 
Puss & Kram / Tarja.
 
Ta nu för hand helvete om varandra och sprid kärlek!