Först vill man frivilligt dö (självmord, ta livet av sig) och sen vill man leva till vilket pris som helst (kontraster)...
Men jag har börjat träna litegrann för jag kan inte bara gå hemma, för jag blir ju bara fet av det. Kanske sköldkörteln påverkar viktuppgången, för äter inte mer, mindre till och med, men har i och för sig rört mig mindre, men ändå...
Jag tränar på STC på Staketgtan eller Elins Esplanad.
Just nu tänker jag, varför ska jag träna om jag är sjuk och ändå ska dö, känns helt meningslöst.
Varför gick jag utbildningen och blev undersköterska och fick fast jobb - om jag ändå ska dö.
Katterna, husvagnen, bilen, hemmet...
Och det som känns allra jobbigast nu är jag kommer att behöva lämna det käraste och viktigaste jag har i mitt liv - min älskade, vackra dotter Jasmine som jag är så otroligt stolt över! Så känner jag nu..
Till kontrasten...
När jag mådde riktigt psykiskt dåligt och planerade för att ta livet av mig - då tänker jag inget på hur hon skulle få det när jag hade tagit självmord, då tänkte jag bara på mig själv och att avsluta mitt lidande.
Till skillnad mot...
Nu alltså, när jag inte frivilligt vill lämna livet, jag vill ju vara mamma till dig hela mitt liv, så länge jag lever och andas...
Visst är det ganska märkligt?
Kram, Tarja.