... som jag fick ett positivt graviditetstest som resulterade i Jasmine! Det finaste som fins på denna jord är du, mammas tjej. Idag åkte Jasmine till sin far. Jag och Jasmine har som vanligt haft en underbar vecka, förutom att hon varit tokförkyld med hög feber. Hon har lärt sig massor med nya ord och när jag, Daniel och Jasmine tog en sväng i hans nya bil så lärde hon sig säga Opel, Saab, (Mer)Cedes, ett tappert men inte lika bra försök att säga bästebilen Volvo. BMW ville hon inte säga, Renault var lite svårt det liksom Peugeot. Sen retsticka som farsan "alltid" är! ;) Så försökte han med Koenigsegg, Lamborghiini, Aston Martin!

 

När Daniel släppte av mig fick jag såååååååååååå många pussar av Jasmine, det gör så ont i hjärtat, saknar henne så mycket... Tårarna rinner av saknad och tårarna rinner av många andra anledningar till....

 

Jag MÅSTE få skriva detta och detta är MIN blogg, så jag får BEKLAGA mig hur mycket jag vill eller inte.... för saker och ting gör fortfarande så ont...

 

IVF: Till en början då jag och min då sambo satt hos läkaren och han berättade att vi måste göra IVF för att få barn och att vi hade minimala chanser till att bli gravida på naturlig väg. Jag visste direkt vad det innebar eftersom jag och då mitt ex också vart tvungen att göra IVF för att bli gravida, men så långt kom inte jag och han. Då kändes allt så hopplöst, det var såååå många år jag hade önskat att bli gravid. Jag skulle aldrig få ett barn....

 

PAPPA Nestor Antero: Jag kommer aldrig ihåg att jag fick höra att pappa hade tumörer i ryggen, varför inte det? Sa min mamma och bror det till mig!? Stängde jag av eller glömde de att säga något? Han blev sämre under 2009, Sommaren 2009 blev det också en nedtrappning kan man säga, han var tillbaka från Göteborg och Jubileumskliniken, de kunde inte göra något mer och skulle sätta ut kortison. Hatar de idioterna som tog de beslutet, om de inte hade trappat ner så kanske pappa hade levt några veckor till! Då hade jag inte behövt vara "ensam" när han gick bort. Mamma, Matti och min bror Petri hade åkt till Finland, Savonlinna och Punkaharju.

Många gånger frågade jag och min lillebror under sjukdomstiden, vet du vilka vi är (för han var lite förvirrad), först svarade han inte. Sen med hans vanliga jargong svarade han fast på finska: Satana klart att jag vet vilka ni är, ni är mina barn. Och det värmde enormt. Morgonen den femte oktober, så när jag och Daniel kom dit på morgonen så sov han så gott, han hade ont och var pumpad med morfin, så egentligen hade han ju inte ont. Vi var där till sena kvällen, han hade sovit då hela tiden. Jag pratade med hemtjänsten och de sa att det var nära nu. Hur nära fattade jag inte då. Jag ville att de skulle sätta in dropp så att han inte skulle vara hungrig, men de sa att det inte var någon idé. Dom gör det inte "såhär sent". Jag och Daniel åkte hem för att sova några timmar. Klockan 2 på natten ringde de och sa att han hade gått bort, fy fan i helvete så ont det gjorde och jag var inte kvar hos honom och höll hans hand. Jag kan aldrig få det ogjort och jag kan aldrig förlåta mig själv för det... för att jag åkte hem! Jag förstår om pappa aldrig förlåter mig heller... förlåt pappa, förlåt, jag skulle aldrig åkt hem!! Dagen innan hade pappa sagt till Daniel "Ta hand om min dotter nu"! Det berättade Daniel efteråt någon gång... men han hade inte heller tänkt på att det var så nära. Tur och tacksam att jag hade Daniel då!

 

fortsättning... IVF... men så kom hon. När hon föddes var allt komplett, min familj, äntligen. Nu var jag nöjd, jag hade allt, min älskade och underbara make, bättre man finns inte. Så hade vi vår underbara dotter Jasmine, alldeles perfekt. Livet var allt jag hade drömt om. Men så länge fick jag inte vara lycklig... För då föddes ju en tjej på 3910 som gick ner över 500 gram för att mamma (jag) inte kunde mata mitt barn. Sån skuld för att jag inte kunde ge mitt barn mat från mina bröst. Det som är det mest naturliga.. Usch så dåligt jag mådde då att jag tog en rejäl överdos av morfin, vilket inte många vet om 400 mg är ju endel.... Men jag är glad att jag överlevde, men ett missbruk av morfin fortsätte... Om jag inte hade överlevt så hade jag inte sett denna goding, mammas tjej växa och frodas. Daniel var den underbara maken som försökte att hjälpa mig genom att se det positivt... att hon får ju "lite" utav min mat, 30 ml/gång och det räcker med 5 ml för att hon ska få de livsviktiga "grejerna" för att bygga ett bra imunförsvar. Resten fick hon ersättning och han var vaken på nätterna och tog hand om sessansessan vår.. Jag blev så stressad av att pumpa, amma, ge flaska, pumpa, amma, ge flaska, vakna regelbundet, titt som tätt, ska jag inte amma så pumpa eller ge flaskan och då var Daniel tvungen att ta över o.s.v. Så amningspumpen kastade jag ut fort... När jag fick prata med kurator så hjälpte det endel, men jag tror att det var försent då.. för då ville jag skiljas...

 

SKILSMÄSSAN: Jag ville skiljas, jag kände inget för någon mer än Jasmine, jag kände inget för Daniel, jag kände inget för mig själv... Så mars 2012 flyttade Daniel tillbaka från Ryd till Binneberg.. Jag tabbade mig några gånger på vägen efter det, det är inget att ångra, för det hjälper inte! Men det jag vet att jag älskar honom och jag vill inte skiljas, jag vill vara man och fru. Make och maka. Men det är försent. Ja, det vet jag och förstår jag.

 

Jag är så ledsen för att det är försent och för allt "skit" som hänt. Jag var väldigt "orättvis" mot Daniel många gånger. Jag var svartsjuk, utan anledning. Han älskade mig och bara mig och skulle aldrig gjort mig illa eller gjorde mig aldrig illa heller. Han gav och gav hela tiden, gjorde allt för mig. Jag då? Fick han något ifrån mig? Nä, det fick han inte. Jag skäms för att skriva det, men det är sanningen, önskar att jag fick chansen att visa honom att jag inte är den personen längre. Jag hade kort stubin, städning var så viktigt, pedantiskt viktigt. Idag har jag ett jäkla tålamod anamma och disken kan få stå kvar, leksakerna kan skuvas utan att behöva plocka i ordning, vi kan dammsuga imorgon i stället, vi kan väl sätta oss och se en film i stället. Ingen dör av lite skit i hörnen...

 

Nu behöver jag vara ensam ett tag, bara jag och Jasmine! Jag ska ringa några samtal imorgon, familjerådgivningen och till kuratorn eller vuxenpsyk, ta tag i mig. Jag mår relativt bra, men jag har så mycket i det förflutna som jag måste få hjälp med att bearbeta och acceptera!

 

Nu ska jag sova... jag tror det mesta är med....