Nu sitter jag här på bussen, har kommit halvvägs...
Är i Lidköping just nu, det snöar litegrann, helt meningslöst kan jag tycka. Våren får gärna komma. Jag är inte negativ, jag är faktiskt. Snön får gärna komma, men då får den gärna komma i november och gära någon meter eller två, men så får det även vara några minusgrader så att snön håller sig på backen tills i slutet av februari.
Sen kan våren få komma, träden kan få knoppar, snödropparna kan få tränga sig fram genom marken, borra sig upp och det blir en fröjd för ögat att se på.
Men här på bussen så sitter jag och funderar...
Mitt liv började som ett helvete, min barndom var en mardröm. Jag har nog skrivit om detta förut. Jag blev mobbad genom hela skolåldern ända till gymnasiet så det är ju inget nytt.
När jag var kring 11-12 års åldern så skrev jag dagbok/bok om att hur mitt oskyldiga liv skulle bli så miserabelt och varför och redan då hade jag en stor längtan av att få dö.
Åren gick, förhållanden kom och gick, min psykiska ohälsa blev allt mer påtaglig och jag fick diagnoser som depression och så småningom fick jag även diagnosen Bipolär Sjukdom typ 1. Då har man grava manier och djupa depressioner.
Idag är mitt liv relativt stabilt.
Jag har kämpat, jag har fallit, jag har rest mig upp, jag har fallit igen och åter och ännu hårdare, jag har rest mig upp och ännu starkare, jag har fallit så djupt att jag bara sett mörker, sett ett avslut på mitt liv som den enda lösningen. Att få dö det hade varit så skönt, att slipppa falla hela tiden och resa sig. Det är så svårt, det gör så ont, det är så kämpigt. Det är rent ut sagt för jävligt.
En människa kan säga att det är livets gång.
Att man faller och att man sedan reser sig igen...
Men det det finns en gräns, med Bipolär Sjukdom typ 1 så är det extremt. Det är helt sinnessjukt, det är fruktansvärt och jag skulle inte önska min värsta fiende om att hamna i denna sjukdom. Samtidigt så hade jag önskat att alla kunde få känna eller gå igenom det jag gör, för kanske några dagar eller veckor. Just för att få förståelsen.
Som sagt det finns en gräns, jag har så mycket tänkt på att få dö, för att få slippa lida, för att bli fri. Fri från dessa mörka tankar från detta lidande. Då har döden varit den enda utvägen. Jag har försökt att ta livet. Jag har misslyckats. Har jag lyckats till livet då? Det vette fan egentligen. Ja egentligen, jag lyckades bli stabil med rätt medicinering och jag lyckades utbilda mig och jag tror att jag har möjligheten att en dag vidareutbilda mig. För överleva det verkar jag ju göra gång på gång på gång på gång på gång...
Men som sagt allt jag gör och allt som jag har gjort, har jag gjort för att försöka få det bättre.
Jag gick en magsäcksoperation, jag gick ner i vikt, fick livet åter. Sedan hamnade jag i depression och Bipolär Sjukdom och gick upp en hel del i vikt. Men jag lyckades med att gå ner dem sedan på egen hand. Nu har jag dock gått upp sju kilo, men det har berott på sjukdomen och energibristen som jag har nu. Så då måste jag kämpa igen, för att gå ner i vikt. Jag har gjort buk- och armplastik och det är inte för fåfänga, det är för att jag ska må bättre psykiskt. Jag är på väg för att återigen sövas, nu på grund av bisköldkörtlarna.
Här sitter jag på bussen, jag vet inte vilka fynd de kommer att göra imorgon och det vet inte de som ska operera heller, det blir ju spännande imorgon när jag får vakna från narkosen. Jag funderade förut idag, hur jag egentligen orkar. Som i kyrkan igår, Skara domkyrka så funderade jag lite på att kanske det är bäst om jag inte vaknar upp från narkosen igen... Men nej jag är inte alls deprimerad, men jag är lite less. Less på att gå hemma. Less på att jag inte känner mig välkommen tillbaka till jobbet. Som jag har längtat att få återgå till arbetet, att sjukskrivningen ska avbrytas, men nu är det vemodigt...
Jag är fullt medveten om att vem som helst kan läsa detta, även kommande eller blivande arbetsgivare. Eller nuvarande enhetschefer på arbetsplatsen, även arbetskamret, vänner, ovänner, släkt, familj...
Men, vi ska inte längre hymla eller skämmas för hur vi mår. Att jag har ångest, panikångestattacker, att jag har Bipolär Sjukdom typ 1. Att jag har psykisk ohälsa, jag lider inte av psykisk ohälsa för jag har vart helt stabil i 2,5 år och det är fantastiskt och som min psykiatrisköterska säger ovanligt. Om det fortsätter så, då skulle det vara roligt att kanske en dag få föreläsa om detta.
Att jag skriver om detta har ingenting med att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Jag tykcer inte synd om mig, jag kan tycka att det är orättvist att jag har Biopolär Sjukdom och dess symtom, att jag har RLS (Willis-Ekboms syndrom), att jag har Myofasciellt Smärtsyndrom, sen att jag fick detta med bisköldkörtlarna.
Men jag överlever ju alltid. Som Ni vet.
Skara Domkyrka är så ståtlig, präktig, majestätisk, har ni besökt domkyrkan? Om inte så är det absolut värt ett besök dit.
Jag tände ett ljus för alla nära och kära, för dem som finns i livet och i jordelivet. Alla tankar och böner till oss alla.
Det är verkligen pampigt...
Vi knäpper våra händer, Gud som är i himmelen...
Fantastisk pipa, orgel.. klockorna spelade en särskild visa där när jag och Jasmine bodde i Skara, som jag just nu inte alls kan komma på vad den hette...
Så himla vackra fönster, med dess färger och motiv.
En fin kyrka som lämpar sig för kanske bara ett besök eller mysstund, rita och måla med sitt barb, kanske för dop eller bröllop?
Igår så åkte jag till Lidköping en sväng...
Lite egentid, jag kikade lite på loppisar, cruisingen där, Hemcompaniet och Rörstrands center, det var mysigt. Jag köpte lite smått och gott och så köpte jag nedanstående mugg och firade att sista betalningen till Kronofogden är gjord. Nu är jag skuldfri och prickarna försvinner om knappt tre år.
FÖRST CITERAR JAG:
Liten men tuff
Lilla My är eldig och självständig – hon är liten, men har en enorm personlighet! Med sin busiga karaktär, sitt häftiga temperament, och sin vassa tunga trivs Lilla My i farliga situationer. Ibland kan hon roas av att andra har lite otur. Trots det är hon en ärlig, omhändertagande och lojal vän, och hennes mod gör att hon är till stor nytta vid katastrofer. Lilla My bor med Muminfamiljen i Muminhuset.
Jag är alldeles för lite intresserad av folks hemligheter för att föra omkring dem. Förresten talar de om dem själva förr eller senare. (Pappan och havet, 1965)
Jag känner igen mig väldigt mycket i hennes egenskaper. Mycket, mycket väl och att den som jävlas med mig, har gjort det en gång för mycket. Jag har tagit skit hela min uppväxt och det är slut på det. Folk kan tro att jag är svag, men jag är stark, stark som så stark som man bara kan vara.
Idag blev inlägget långt, men hoppas att någon orkade läsa.
Om en liten stund är jag framme i Trollhättan, då ska jag checka in, titta mitt rum, äta kvällsmat, sedan ska jag basta och dubbelduscha. Sen lägga mig i sängen och se lite tv/film och dricka en coca-cola och äta lite gott innan det är dags att sluta sina ögon.
Imorgon klockan 07.00 så är det dags, ska ställa klockan på 05.00, ska hinna duscha en gång till och sen ta mig upp till sjukhuset NÄL, Norra Älvsborgs Länssjukhus.
Ta hand om varandra, ge mer kärlek, var positiva, se ljuset och framtiden, allting kommer att ordna sig.
Pst, skriver kanske ett litet inlägg till ikväll.
Kramar i mängder/Tarja.