Ett beslut, mer positivt än ord kan räcka till.
Äntligen upprättelse, äntligen rättvisa, justice, revansch, som jag har kämpat.
Jag säger det, aldrig, aldrig, aldrig någonsin så kommer jag att ensam (men i ett samboförhållande) stå på kontrakt på bilar, lägenheter, mobilabonnemang, internetabonnemang, elabonnemang, andra abonnemang, försäkringar, blankolån och krediter.
Det blev så fallet då min första pojkvän redan då var djupt eller högt skuldsatt, men det hade jag ju då ingen aning om då personen i fråga hade extrema "skills" på att gömma räkningar och dölja det.
Men sak samma den dagen den sorgen... alla såg honom som guldgossen, men det som sker innanför dörrarna och utanför är två olika.
Men sak samma den dagen den sorgen... alla såg honom som guldgossen, men det som sker innanför dörrarna och utanför är två olika.
En dag, stod jag där, nästan på altaret och ensam (ringar, klänningar, kyrkan, inbjudningskort var utskickade m.m.) och påbörjat IVF. Men så en dag, så var jag suspekt. Efter att han hade "jobbat" hos sin bror i cirka tre månader, frågade jag om jag kunde få kika i hans mobil, för inga löner hade kommit till oss heller. Då såg jag alla sms som han och hans "älskarinna" hade skrivit till varandra. Och när jag tänkte till de gånger jag ringt till honom på kvällarna när han var borta så svarade han aldrig, utan ringde upp senare, när han var ute och gick.
Där stod jag själv med alla skulder och flytt hem från Skellefteå och ner till Skövde. Han ville jag skulle förlåta honom och bad mig hålla ringen på, men sanningen kom fram från andra håll...
NEEEEEEEEJ, jag är inte ett dugg bitter, inte alls bitter längre...
Kort histora, var sjukskriven i många år för fysiska och psykiska besvär. Hade jobb i korta perioder då jag arbetade 150-200%, betalade massa skulder (våra gemensamma skulder). Sen gick jag in i väggen, sen tillbaka till livet och in i väggen. Men här fick jag också ett par år sedan en ny chans i livet, nu har jag ju äntligen utbilding och tillsvidareanställning. Stabilt liv och ekonomi.
Nu när jag fått rättvisa ska jag börja leva, jag ska börja resa (och spara). Jag är inte bitter alltså, länge var jag arg, ledsen och förbannad hur en människa kan göra så. Det är sjuk orättvist att jag fick kämpa med allt själv och betala så högt pris..
Men summan: 220386:- är snart ett minne blott!
Ta hand om varandra, behandla varandra med kärlek och respekt. Livet är inte alltid en dans på rosor.
Kramar, Tarja.