Får man säga att man inte orkar leva längre? (Bipolär sjukdom, typ 1)
Vad tycker ni?
Får man vara ärlig med att säga att man inte orkar leva längre, man orkar liksom inte kämpa mer, man känner att man inte har något att kämpa för? Att kämpa med, mot, för den här äckliga psykiska ohälsan? Mediciner är inte alltid nog eller tillräckliga.
Olika tankar, begrepp om livet, som man alltid ska ha kärt!
Men att känna att man inte vill leva längre, det är en sak. Att fundera på hur man kanske ska avsluta sitt liv, det är en annan. Sen att börja planera hur det ska gå till väga? Man väger för och nackdelar, gentemot varandra hela tiden. Om jag dör, då slipper alla mig, jag är en börda, en börda för familj, vänner, försäkringskassan, vården, jag är ta mig fan en börda för hela samhället. Eller om jag lever vidare, så kanska jag för stöttning från vänner, nära och kära, kanske med hjälp av vården kan jag en dag få stöttning från försäkringskassan och arbetsförmedlningen med att komma tillbaka till arbetet?
Vad vill jag?
Egentligen så vill du ju inte dö, du vill bara få slippa kämpa hela tiden, du vill må bra, du vill känna glädje och lycka i den kolsvarta ändlösa tunnel du befinner dig i. Ångesten är enorm, tårarna rinner konstant, det gör så ont, panikångestattackerna avlöser varandra en efter en...
Förut kände jag att jag orkar inte leva, jag vill dö, jag vill ta livet av mig, jag vill inte finnas längre...
Men idag...
... idag vill jag leva...
Min känslor kring livet!
Ibland kan jag känna att jag orkar inte leva, men jag vill heller inte dö, jag vill inte ta livet av mig, jag vill inte lämna min dotter, mitt allt, som jag kämpat för så oerhört mycket, tre fulla IVF:er, otaliga missfall och så äntligen kom hon. Jag vill fortfarande finnas, jag vill finnas i hennes liv och i hennes framtid.
Hur ska man tolka mig och det jag säger då?
I begreppet att jag inte orkar leva längre, det kanske bör tas på allvar även om jag inte har några som helst tankar på att avsluta mitt liv. Men det är ändå ett tecken att något är jobbigt i mitt liv. Även om jag idag allt som oftast mår väldigt, väldigt, väldigt bra, så har jag ju ändå en sjukdom.
Den sjukdomen är bipolär sjukdom, jag har bipolär sjukdom, typ 1 och jag är inte heller bipolär, jag är inte min sjukdom. Jag kantas av djupa depression och av maniska perioder. Nu har det gått TVÅ ÅR sedan jag var i en djup depression, så länge har jag aldrig mått bra. Men jag tar en dag i taget, jag tänker positivt att det kommer att hålla i sig så. Även om jag vet att den dagen med depression kommer, så är det inget jag lägger någon som helst energi på, just nu. Lev nu och lev idag.
Är det verkligen okej att blogga öppet om detta då?
Att skriva om psykisk ohälsa, att skriva om självmord, att skriva om att man inte orkar att leva?
Mina nära och kära vet ju om mig, mitt liv, min psykiska ohälsa, de vet vad de vet, kan man väl säga. Min man han vet, han var med till VUP (vuxenpsykiatrin) för några veckor sedan, där han fick träffa min sjuksköterska, samtalskontakt, för att få en bättre bild över mig och möjligheten att ställa frågor. När vi kom till frågan om jag försökt ta livet av mig, så svarade jag ja. För det är så jag minns det, att jag aldrig har försökt. Men så sa sjuksköterskan, två gånger. Jag skämdes då, men detta var något jag hade förträngt. Jag kom på riktigt inte ihåg det. Men det kändes skönt att Tomi var med mig och det kändes säkert lika skönt för honom också.
Men nu när jag har börjat jobba också...
Då har jag jobbarkompisar, kollegor, chefer och så vidare, kanske de läser? Det struntar jag faktiskt egentligen i. Jag är den jag är. På arbetsintervjun så frågade de diverse frågor och jag sa ärligt att jag har bipolär sjukdom, samt att jag frågade chefen om hon vet vad det innebär. Annars hade jag gärna förklarat. Men jag fick ju mitt vikariat, sen min tillsvidareanställning. Arbetskamraterna får ta mig så som jag är. Jag försöker vara lyhörd och tillmötesgående, undrar de något så svarar jag gärna och försöker att förklara. Jag pratar inte öppet om detta med folk längre på så vis, hej jag heter Tarja och jag har bipolär sjukdom. Men kan flika in det någonstans om tillfälle ges.
Ovanför är bilder jag tagit efter jobbet, en fin höstig eftermiddag.
Våga prata om psykisk ohälsa, våga fråga mig med om bipolär sjukdom. Min sjuksköterska, samtalskontakt sa att många kommer att bli positiva i inställningen då de hör att jag vart fri från djup depression i två år, eftersom det är så ovanligt. När jag en dag ska gå på bipolärskola, när tiderna passar med jobbet.
Nu ska jag gå och borra in mitt huvud i huvudkudden och sova.
Sov så gott önskar jag er.
Kram, Tarja.